mitt liv som jonna :)

jag tycker det är märkligt hur snabbt man kan ta sig till olika platser, ända sedan mitt "resande" började i vintras så har jag tänkt mycket på det, att ja står på gävle station och några timmar senare än jag plötsligt hemma, och tvärt om. lämnade jonas på bussen idag och när ja kom tillbaka hem så insåg ja verkligen hur knäppt det var, hur tomt rummet blev med tanke på att han var där för knappt 20 min sen, i mitt rum, och nu sitter han på bussen på väg till gävle, att hans parfym fortfarande lingrar kvar i luften, i min säng, men att han själv är 30 mil bort. tycker det är knepigt ändå. på nåt sätt, kalla mig galen men har verkligen fått ett perspektiv på resandet sen ja började resa, bara tanken på att ja kommer vara i turkiet på samma tid som det tar att åka ner till gävle, läskigt hur smidigt och fort det går, och hur fort tiden går! kan inte fatta att det var för 10 dar sen som karln kom hem till mig efter att inte träfftas på en månad, och hur ja tänkte att de kommer bli underbart att ha han hemma ett tag, men att ja verkligen inte längtades till att få sova själv igen söndagen han åker hem, och nu är jag här. lika fort kommer det ändå förhoppningsvis gå innan vi ses igen, men ändå lixom, varför kan inte de bra tiderna gå sakta och de dåliga fort? och varför är det så lätt för en människa att försvinna från en på bara någon minut. ja kan näästan förstå hur det känns ifall någon nära skulle dö, "personen var nyss här men nu är den borta för alltid, har svårt att förstå det" nu har ju ba jonas åkt till gävle och snart kommer ja komma tillbaka till vanliga rutinen igen, men just den där känslan att "han var nyss här, men det kommer ta lång tid innan han är här igen" det är äckligt.