mitt liv som jonna :)

asså, det är sjukt! kan inte fatta att vi drar till alanya imorgon!!!! känns som det var igår som vi bokade resan, men det var 5 månader sedan, shiet!! vi åker bil till sundsvall kring åtta imorgon, sen går tåget till arlanda kl tio och är framme ett, då har vi till fyra på oss att växla pengar och strosa runt för vid fyra äre dax för inchecking och sen lyfter planet kring fem. framme i turkiet är vi kl tio lokal tid (nio svensk) sen blire två timmars buss till hotellet så är framme tidigast midnatt svensk tid! en hel resdag alltså, men det kommer det vara värt! kommer få toppenväder ser det ut som och ja, kan inte göra annat än att säga att jag längtar och att jag är lycklig just nu, känns underbart <3

tycker det är konstigt ja, hur människans hjärna och känslor fungerar. jag har fått uppleva sidor av mig själv på senaste tiden som ja inte visste att ja hade, känslor som ja inte ens visste att man kunde ha, stört egentligen, och hur mycket man än försöker styra dom så går det inte. känslor fladdrar fritt inom en och river på insidan av kroppen, på insidan av själen. ibland önskar jag att jag var en psykopat, en känslokall person som inte kunde känna min själ, och ibland önskar jag att jag kunde stänga av, att jag hade sån självkontroll, men när man ständigt blir slagen i ansiktet av motsägelser och förvirrande intryck, ja då är det inte så lätt. att själv inte ha koll på situationen och att alltid förvänta sig det värsta, som i sin tur mynnar ut i en ständig oro, det är inte normalt och framförallt inte hälsosamt. det måste bli ett stopp på den här fegheten nu. dax att ta tjuren vid hornen! godnatt

jag tycker det är märkligt hur snabbt man kan ta sig till olika platser, ända sedan mitt "resande" började i vintras så har jag tänkt mycket på det, att ja står på gävle station och några timmar senare än jag plötsligt hemma, och tvärt om. lämnade jonas på bussen idag och när ja kom tillbaka hem så insåg ja verkligen hur knäppt det var, hur tomt rummet blev med tanke på att han var där för knappt 20 min sen, i mitt rum, och nu sitter han på bussen på väg till gävle, att hans parfym fortfarande lingrar kvar i luften, i min säng, men att han själv är 30 mil bort. tycker det är knepigt ändå. på nåt sätt, kalla mig galen men har verkligen fått ett perspektiv på resandet sen ja började resa, bara tanken på att ja kommer vara i turkiet på samma tid som det tar att åka ner till gävle, läskigt hur smidigt och fort det går, och hur fort tiden går! kan inte fatta att det var för 10 dar sen som karln kom hem till mig efter att inte träfftas på en månad, och hur ja tänkte att de kommer bli underbart att ha han hemma ett tag, men att ja verkligen inte längtades till att få sova själv igen söndagen han åker hem, och nu är jag här. lika fort kommer det ändå förhoppningsvis gå innan vi ses igen, men ändå lixom, varför kan inte de bra tiderna gå sakta och de dåliga fort? och varför är det så lätt för en människa att försvinna från en på bara någon minut. ja kan näästan förstå hur det känns ifall någon nära skulle dö, "personen var nyss här men nu är den borta för alltid, har svårt att förstå det" nu har ju ba jonas åkt till gävle och snart kommer ja komma tillbaka till vanliga rutinen igen, men just den där känslan att "han var nyss här, men det kommer ta lång tid innan han är här igen" det är äckligt.